.. otroligt mycket när man får barn. Allting ändras.
Det slår mig om och om igen.
Vänner som man förr umgicks med varje dag hör knappast av sig.. Och hör de av sig är det för en snabbfika i sann "få-det-överstökat-anda".
Sen hör man ju inte av sig på samma sätt själv heller. Man har lixom sitt på ett helt annat sätt. Man har inte 100% o ge sina vänner. Och sen misstänker man (med största sannolikhet) att de gamla vännerna inte tycker det e jättekul o komma o fika o få tillbringa stunden med att försöka överrösta Gustav eller försöka få min uppmärksamhet.
Och hembjuden blir man inte heller på samma sätt. Och om man av en händelse blir det (och man faktiskt orkar åka dit, för man redan innan vet hur det blir) så hinner man inte umgås nåt med vännen utan får springa efter Gustav o plocka bort alla saker som är i hans väg.
Och aldrig har man ngt kul o berätta för sina gamla vänner. Annat än: Gustav har fått en ny tand, Gustav har börjat gå, Gustav vinkar, Gustav hit, Gustav dit.
För det är mitt liv. Det är vad som händer mig o som jag glädjs åt o kan dela med mig av.
Så det är tur att man hittar nya umgängen!
Nya bekantskaper som är i samma situation som en själv. Som åxå har barn o som har terroristsäkrat sitt hem. Som man kan älta med. Som man kan jämföra bajsblöjor med. Som finns där, fast jag har ett barn.
För visst är det så. Umgängen ändras allteftersom ens egna situation ändras. Men sanna vänner består. Man kanske hittar tillbaka till varann. När de själva får barn.. Eller när Gustav kommer förbi pill-åldern.
Lite tråkigt e det allt, men detta är jag. Och jag skulle inte byta bort mitt liv för allt i världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar