Hur kan man älska en grusväg?

Frågade jag min kärlek igår.

Vi var ute o åkte i bilen för att försöka söva Tossy. Han var alvedon-pigg o det var läggdags för längesen.

Jag körde dit där jag bodde förut. I mitt gamla liv.

Vi åkte på den gamla grusvägen där jag gått så många gånger. Och jag insåg det. Igen. Jag älskar verkligen den grusvägen. Grusvägen som är på en av världens vackraste platser. För mig. Sen att mycket annat var piss när jag bodde där hör inte hit.

Allt det är glömt nu.

Jag kommer bara ihåg dem bra sakerna.

Det fina. Det vackra. Det lugna. Det stora.

Sjön. Utsikten. Fåglarna.

Skulle jag kunna flytta dit igen?

Ja. Faktiskt.

Men frågan är om det hade känts så bra.

Det var då, detta är nu.