Barn..

Jag har aldrig varit mycket för barn. Kan inte påstå att jag ens gillat dem. Inte ens lite. Jag har alltid varit en djurmänniska. En riktig hundmänniska sedan jag skaffade Vincent.
Men hur kan man ändras så? Hur kan hela ens värld, uppfattning och vad man gillar ändras bara för att man själv skaffar barn?

Jag tycker om barn. Jag rent av älskar barn. Nuförtiden.
Förut skrämde bebisar mig och jag kunde inte förstå tjusningen med att hålla en bebis?
"Vill du hålla mitt barn?" "... Eeeehhh... nä.." blev alltid mitt svar.
För jag förstod inte varför jag skulle hålla deras barn? Vad får jag ut av det?
Nu förstår jag.

Barn är så oskuldsfulla. Så egna. De har ännu inte blivit påverkade av andra eller av omgivningen. De är som de själva vill vara. Och säger alltid sanningen. Skrattar dem är det för att de tycker något är roligt.
Det är först efter Gustav som jag insett detta. Och numera blir jag glad över att träffa bebisar. Att få snusa på dem, titta på dem och klappa på dem. Jag förstår det underbara med barn. Det gjorde jag inte förut.

Idag har jag och Gustav varit hos Mia, Elin och lilla Julia. Vilken skillnad det är att ha två barn! Att tidigare ha lite lite egentid när barnen sover eller är nöjda med något på egen hand till att ha noll egentid.
Men det är ju så.
Jag skulle för inget i hela världen välja bort barn för egentid. Det har jag förstått nu efter Gustav också.
Mycket man förstår efter man skaffat barn. Och väldigt mycket man ändrat uppfattning om!