.. in i varandra.
Amning, blöjbyten, plocka undan, vaggning, skrika nej, kolla tv, försöka få i sig något att äta, hinna med ett toalettbesök, mata, natta..
Hade jag inte känt mig själv bättre hade jag nog trott att jag varit på väg att bli deprimerad.
Jag hatar mig själv när jag blir sån här. När arghormonerna regerar i min kropp alltså. När jag inte har något tålamod alls och bara känner mig motarbetad. Av alla.
Tar ett steg framåt och blir knuffad tre steg tillbaka. Så känns det. Allt som oftast den senaste veckan.
Ellen är fortfarande snuvig och jag funderar på om hon är allergisk mot hunden.
Hon kommer inte till ro när det är svårt att andas och vill bara vara nära mig hela tiden. Detta medför att jag inte kan lägga ifrån mig henne utan att hon gråter hjärtskärandes = jag sitter som fastklistrad med henne i soffan i min famn och vaggar.
Gustav får noll stimulans och gör bara jävelskap hela tiden för att få min eller Andreas uppmärksamhet. Detta gör att jag skriker och gapar på honom och blir vansinnig när jag hittar saker som han gjort sönder. Och sen blir jag ännu argare när jag vet att han gör det för att han vill ha uppmärksamhet.
Idag har vi iallafall invigt våran vagn. Tack för sällskapet Jaana! Det var så välbehövligt att komma ut lite.
Tänk om våren kunde titta fram bara. Då hade allt känts så mycket bättre.
Den osynliga bojan som jag har runt min fot kanske skulle försvinna om våren kom?
Jag behöver luft. Jag behöver sol. Jag behöver frihet.
Då kanske arghormonerna tonas ner något.
Ps. Jag älskar mina barn över allt annat. Skulle göra vad som helst för dem.
Men ibland måste man även få ur sig lite klagan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar