Jag biter ihop...

... och försöker vara en bra mamma. Men oj så svårt det är med sömnbrist, bihåleinflammation samt en bebis i magen. Min energi är slut och det finns inget på lager att ta ifrån.
Gustav har vaknat och röjt runt varje natt i ca 2 veckor nu. Min sömn har vissa nätter varit obefintlig och tålamodet prövas om och om igen. Lägg då till sjukdom samt en nattjobbande man, så jag har varit ganska ensam i misären vissa dagar. Jag beundrar alla er ensamstående med barn därute!

Igårkväll tog det ca en halvtimme att lägga honom. Han måste vara så trött så han inte orkar gå upp ur sängen alternativt somna i soffan och jag bär in honom. På natten kommer han in till oss. Han vill inte sova mellan oss för han får ingen riktig ro där inne. Han vill inte sova i sin säng. Han vill vara uppe. Detta är som ni förstår helt ohållbart.

Idag flydde jag till Torestorp. För att få tiden att gå. (För att träffa dem också såklart)
Gustav gick upp kl 6.00 imorses och var vaken 2 timmar inatt. Man märker på honom hur trött han är, ändå kommer han inte till ro.

Jag har funderat mycket över vad detta beror på. Det började i samband med dagis och flera personer säger att det säkert har med det att göra. Att han bearbetar alla intryck på natten. Men nä, det känns inte som det är svaret på hela problematiken. Gustav har varit den perfekta sovkillen nästan sedan han föddes oberoende på intryck och vad han varit med om på dagen.

Idag fick jag kanske fram svaretpå sömnproblemet. Jag gjorde som många gånger förr: googlade mig fram.
Och svaret var: Byt tillbaka till spjälsängen. Det kan ta några dagar, men de flesta fick bra resultat efter bara någon dag.
Sagt och gjort. Jag ringde hit Marcus som fick hjälpa mig.

Nattningen tog 1 minut.
Får nu se hur natten blir.

Tillägg: Gustav sov hela natten. Inga nattvandringar eller gråtattacker eller busningar.
Han vaknade 6.30 utvilad och glad!