Känns som det var evigheter sen jag bakade. Och jag som älskar att baka. Men jag hittar inte luckan. Luckan i vardagen som ger mig tiden till sånt här. Den finns inte längre.
Allt som oftast kommer jag på mig själv med att bara försöka överleva. Inte leva och njuta som är tanken med livet. Jag försöker Överleva dagen utan att slita mitt hår och utan att använda allt för hög röst med alldeles för många svordomar.
Jag hoppas det blir lättare snart. Att trotsen smyger tillbaka under huden där den kom ifrån. Att energin i den lilla pojkkroppen används rätt istället för till massa konstiga och felaktiga beslut som i slutändan bara ger mig massa ge-upp känslor.
Men det är ju såhär. Det vet jag ju. Egentid existerar inte. Orken tryter. Energin fattas oss.
Och när vi förr om åren skrattade åt våra grannar med småbarn som släckte lampan kl 21 en lördagkväll, måste vi nu istället göra på precis samma sätt. För att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar