En veckas semester!

Kommer man någonsin kunna pusta ut?
Kommer den tuggande motorn någonsin stanna av?
Kommer man någonsin kunna ta dagen som den kommer och få det att fungera utan massa inbokade aktiviteter för att överleva dagen?
Kommer livet någonsin bli lugnt, fint och stilla, med massa energi och ork?


Idag har mitt tålamod testats mer än en gång. Och min röst har höjts mer än två gånger.
Den osynliga snaran jag har runt halsen dras åt hårdare och hårdare varje gång jag motarbetas och snart är syret och orken slut.
Jag vill bara be alla som drar och sliter i mig att dra dit pepparn växer, lägga mig ner, koppla bort allt, alla måsten, alla krav...
Och bara andas.
Djupa långa andetag.

Alternativt sätta mig och Andreas på ett plan söderut och ta en veckas semester. Från allt.

Ungefär så känns det just nu.